Enligt Unesco riskerar hälften av alla språk att dö före 2100, vilket innebär en försvinnandetakt på ungefär ett språk i veckan. Även om det inte skulle gå fullt så fort är det tydligt att endast en bråkdel av de här fallen uppmärksammas i världspressen. Senast som jag kommer ihåg det hände det för två år sen, när den sista talaren av eyak dog i Alaska. Nu skriver världspressen om att språket bo eller aka-bo har dött ut på Andamanerna (en ögrupp utanför Burmas kust som tillhör Indien). Källan verkar vara organisationen Survival International. 

Medan Wulfahariaz har upptäckt den nya (?) folketymologin brukshandvisning, kan vi kontra med ett just hört spännande uttal: divaláter -- alltså diva-later, fast uttalat som om det rörde sig om monovalater i stereo.

I förra veckan var jag en sväng i österled, och kom där bland annat i kontakt med ”den finlandssvenska tankesmedjan” Magma.

De har bland hyfsat nyligen annat producerat en enkätundersökning om den finländska befolkningens inställning till det svenska språket.

Det visar sig att 74% av befolkningen (helt eller delvis) håller med om att svenskan är en ”väsentlig del av det finländska samhället”, och nästan lika många tycker att det vore synd om svenskan skull dö ut i Finland.

Drygt två tredjedelar tror att Finland har såväl ekonomisk som politisk nytta av sin tvåspråkighet.

85% tycker att ledande politiker borde kunna svenska, medan bara hälften anser att språket borde fortsätta vara ett obligatoriskt skolämne. (Månne för att det är det lättare att ställa krav på andras språkkunskaper än på sina egna?).

Undersökningen inkluderar även motsvarande resultat från för ett drygt decennium sedan, och noteras kan att inställningen inte undergått några drastiska förändringar.

På det hela taget får man väl säga att läget, givet omständigheterna, hade kunnat se betydligt värre ut ur svenskans synpunkt.

I vår mobbningskampanj mot journalister som gång på gång säger upprepade dumheter om språk väljer jag idag att hänvisa till vår bloggkollega Wulfahariaz, än vilken jag inte hade kunnat uttrycka saken bättre.

Den evigt surmulne hr. W. är för övrigt identisk med en i våra kommentarsfält flitigt återkommande gäst.

Nu tänkte jag att jag skulle hinna före Micke och notera det senaste irr-engelska uttalet. SAAB har som bekant låtit sig köpas av det nederländska företaget Spyker Cars, vilket i svenska media förstås uttalas som om det vore engelska. Dock bygger namnet Spyker på ett hederligt nederländskt substantiv med betydelsen 'spik', även om det normalt stavas spijker och ska då uttalas [ˈspɛiːkəʁ] (IPA:n knyckt från Wikipedia). I själva verket är Spyker Cars ett försök att återuppliva ett gammalt bilmärke, som tillverkades av ett företag grundat av bröderna Jacobus och Hendrik-Jan Spijker 1890. De ändrade namnet till Spyker, enligt uppgift (återigen Wikipedia) för att förenkla affärer i utlandet -- så i och för sig är det väl deras fel att man uttalar det som man gör. Det här företaget gick i konkurs 1929 och det nya kom till 1999, så det var en ganska lång dvala emellan.

Bokstaven y och digrafen ij anses i nederländskan tämligen utbytbara och uttalas båda [ɛi]. I modern nederländska används normalt ij, men i afrikaans har man däremot gått in för y.

Just hemkommen från tjänsteförrättning i Österbotten har jag fått lära mig några nya sköna finlandismer. I detta nu minns jag bara en, men den var å andra sidan inte dum alls.

En inföding redogjorde nämligen för hur han under sin vistelse i Sverige påpekat att han inte hade kunnat komma till jobbet dagen innan, eftersom han legat hemma till sängs med ”stegring”. Uttalandet uppgavs ha lett till förvirring (och ett och annat vederbörligen generat fniss) från auditoriet, eftersom detta, i likhet med mig, inte visste att ”stegring” helt enkelt är vad en rikssvensk skulle ha kallat ”lätt feber”.

Detta är med anledning av Kenneth Nymans kommentar härominlägget.

Kenneth skrev att han på sista tiden ofta hört ordet “mycket” uttalas med ett hörbart /t/. Jag kan bara säga att det stämmer med mina erfarenheter, och att just skriftspråkligt uttal har varit min stora hangup på sista tiden. Jag hör det överallt. Men ni vet hur det är -- den som söker, han letar. Har det verkligen blivit vanligare, eller är det bara jag som inbillar mig det för att jag kommit att ställa in öronen på det?

Några av den nyss förlupna terminens grundkursstudenter (Jonna Berntsson, Hanna Dahlström, Mimi Fürst, Agnes Löfgren & Maja Jensen) undersökte saken inom flera språkliga användningsområden, inklusive intervjuer, tjuvlyssnande i lokaltrafiken och tevetittande.

De fyra undersökta parametrarna innefattade visserligen inte “mycket”, men väl skriftenliga uttal  av och, är, med och preteritumändelsen -de.

Och så här blev resultatet:

I tabellen är det alltså andelen skrift-uttal som anges, och mörkblått är knattarna, rosa de medelålders (26-40 år...) och gult de verkliga stofilerna, de som skrotat runt i denna jämmerdal i hela 41 år eller mer.

Ifall kategorierna är svårläsliga, så rör det sig om "media", "avlyssning", "spontantal", "ordelicitering", "informell text" och "formell text".

Även om man kan undra om folk som är 41 verkligen ska tillhöra den allra äldsta ålderskategorin, så är mönstret ganska tydligt: Dagens Ungdom talar mer skriftspråkligt än de mer seniora medborgarna. De drar sig inte ens för att återintroducera /r/-et i är, som varit borta ur de flesta talade varianter av svenska gud-vet-hur-länge (nån läsare som vet?).

Det kanska allra mest ironiska i sammanhanget är att om man frågar vilken geront som helst (41-plussare, alltså), så får man (enligt min erfarenhet) det totalt motsatta svaret, alltså att de yngre sväljer, reducerar och fördärvar. Nästa gång ni hör ett sådant påstående kan ni med andra ord besserwissra er till åtskilliga poäng genom att påpeka att Vetenskapen minsann har påvisatt att Ungdomen faktiskt uttalar saker så tydligt att det närmast är larvigt!

George Bernard Shaws pjäs Pygmalion från 1912 (alltså inte musikalen My Fair Lady) ska ges på Dramaten och Eliza Doolittles cockney kommer där att ersättas av en skånsk varietet, inte stockholmska som varit sed i tidigare uppsättningar. "Södersnacket" som Eliza tidigare har talat är ju numera ett gravt utrotningshotat språk. Nu är väl den sociolingvistiska situationen i Sverige 2009 så olik den som var rådande i Storbritannien 1912 att man kan fråga sig om det lönar sig att spela den här pjäsen på svenska överhuvudtaget. Catharina Grünbaum diskuterar problemet i en söndagskrönika i DN idag. Enligt henne ska Eliza tala "dagens malmöitiska". Hon säger att "[a]lternativet att låta Eliza tala någon sorts Rinkebyvariant har förkastats med argumentet att det skulle tillföra ett irrelevant invandrarperspektiv, och det kan inte förnekas." Den här punkten är dock lite oklar. Enligt en artikel från igår i Göteborgs-Posten säger Alexandra Rapaport som spelar Eliza att hon har valt "förortsskånskan, men med en alldeles egen intonation och vokabulär":

- Det är inte klingande skånska jag pratar, nu har det blivit ett Elizaspråk som är helt min egen version. Jag drar ihop orden och kör mycket upprepningar. Det gäller att hitta något slags gångbar språklöshet.

Hm, är man språklös bara för att man pratar förortsskånska? Hur som helst fortsätter Catharina Grünbaum sin krönika med en diskussion om kraven på den offentliga talspråket i Sverige. Hon noterar att nyhetsuppläsare i TV och radio inte längre behöver tala "regionalt obunden rikssvenska" och det gäller, menar hon, även andra offentliga talare:

Akademiledamöter kan vid Nobelprisutdelningen utan att någon finner det anmärkningsvärt framträda med uttal och satsmelodi som förråder ett ursprung i Värmland, Småland, Västerbotten, Stockholm eller var som helst i landet. Och en böna med Södersnackets nasaler kan bli statsminister. Så Eliza behöver inte tala scensvenska för att bli tagen på allvar.

Det här tycker jag är lite förenklad historieskrivning. Det har nog alltid varit skillnad på hallåmän och statsministrar. I varje fall tror jag man kan säga att vi inte har haft någon statsminister sedan 1930-talet som inte har förrått sitt ursprung genom sitt uttal och sin satsmelodi. Ingen kunde till exempel tvivla på att Per Albin Hansson som var statsminister under andra världskriget var från Skåne, även om man nu kan höra att hans skånska ändå var relativt avslipad. Intressant nog kom Per Albin för övrigt från Hyllie utanför Malmö, som visserligen har en mindre andel invandrare än Rosengård, men där man ändå torde kunna få höra "förortsskånska" talas. Efter Per Albin har vi haft värmlänningen Tage Erlander med sina "reschuscher" och västgöten Ingvar Carlsson med sina "probläm". Carl Bildts halländska och Göran Perssons gnällbältesvariant har väl också varit identifierbara. Och när det gäller "bönan med Södersnackets nasaler", så antar jag att Catharina avser Mona Sahlin, och där kan man undra om inte skälet till att hon talar som hon gör är att hon försöker dölja sitt ursprung i Sollefteå? 

I Metro (länk till PDF här, gå till sida 6) kunde man idag läsa att brittiska ungdomar "enligt en ny brittisk studie" bara använder 800 ord i det vardagliga talet. Nu är det så att man knappast kan säga någonting vettigt om man håller sig till 800 ord. Det kan demonstreras om man går till den här förteckningen över engelskans 1000 vanligaste ord, baserad på en talad korpus. Här är tio ord som jag spontant kom på och som inte finns i listan, trots att de borde vara tämligen nödvändiga även för dagens ungdom: boss, whisky, wine, mouth, ear, nose, grandmother, flight, math, screen - man kan fortsätta ganska länge. Det verkar alltså tämligen osannolikt att påståendet skulle stämma, och till Metros heder får sägas att de har konsulterat Olle Josephson, som ställer sig tämligen tvivlande. Men man undrar ändå vad som ligger bakom det hela -- finns det verkligen en sådan undersökning?Så jag gick till den uppgivna källan -- nätversionen av Daily Mail - och fann att artikeln handlade om några uttalanden av Jean Gross, som sägs vara brittiska regeringens rådgivare i frågor rörande barns språk (i Times sägs hon också ha den egendomliga titeln "communication czar"). Hon påstår enligt artikeln mycket riktigt följande:

'Teenagers are spending more time communicating through electronic media and text messaging, which is short and brief. 'We need to help today's teenagers understand the difference between their textspeak and the formal language they need to succeed in life — 800 words will not get you a job.'

Katastrofer får ju ibland för många hittills okända orter (eller alternativt nya uttal av dessa) att fastna i folks medvetande -- jag hade tex aldrig hört talas om “Pucket” före tsunamin häromåret.

Nu är det Haiti som gäller, och de flesta vet nog vid det här laget vad både landets huvudstad en invånare i landet heter. Förutom nåt enstaka “haitian” har det sistnämnda funkat fint i medierepporteringen, liksom i stort sett det förstnämnda.

Intressant är dock det sporadiska portoprẽ som jag nu hört två gånger -- alltså som om orten hade stavats Port-au-Prin’.

Det får väl sorteras in under avdelningen hyperkorrektioner, tillsammans med sådant som vårt hävdvunna svenska uttal av entrecôte -- som jag i alla fall misstänker har sitt ursprung i tanken att “man ska väl alltid stryka ett halvdussin eller så bokstäver i slutet på varje franskt ord”. (Eller om det nu är oviljan att uttala /ko:t/ för att det låter för snuskigt som ligger bakom?). Oavsett vilket, får man väl säga att det numera heter “angtrekå” på svenska -- man kunde bara önska sig att stavningen också skulle anpassas därtill.

Häromveckan var fotbollslandslaget från Togo också utsatt för obehagligheter, såtillvida att det blev beskjutet. Påfallande där var att åtminstone etermedierna till varje pris försökte undvika ett nationalitetsadjektiv. Det hette “Togos landslag”, “landslaget från Togo” och till och med “togofotbollslaget” (sic), gissningsvis för att man osäker på hur en invånare i Togo bör benämnas.

I min idiolekt, lliksom även i preskriptiva sammanhang, heter en sådan “togoles”.

Och på tal om tsunamier, jordbävningar och annat elände, så har jag också nu för första gången hört att “stormen Gudrun ö-delade stora delar av Småland”. Och jodå, med tydlig sammansättningsaccent.

Slutligen två nya spännande anglicismer, varav den ena hörts i just jordbävningsrapporteringen: “Flygplan landar och tar av ideligen här“ och “Låten var ursprungligen intrumental, alltså utan vokaler”.